LINNSALABIM

Det är mycket nu. Jag längtar till karusellen stannar faktiskt. Till på onsdag har vi från förra onsdagen på oss att läsa 1000 sidor. Plus en annan bok i en annan kurs. Plus att skriva om en gammal klassisk saga till nutid, alternativt skriva den ur ett annat perspektiv. Plus att ha ett möte med vår handledare om kommande praktik. Plus att planera ett 25 lektioners-långt TEMA-arbete som skall genomföras med en barngrupp. Plus att fixa lite andra uppgifter. Plus att det är en flytt på gång här också. Herregud. Sa jag att det är mycket nu?
Egentligen tycker jag att alla dessa saker är ganska roliga, men jag hinner liksom inte andas eller reflektera över vad jag gör. Längtar tills det slutar snurra.

Förra helgen, runt middagstid på lördagen, började det snöa. Det slutade nångång under natten till söndag. Idag har det varit vår i luften med en klarblå himmel. Det kan man inte tro när man ser den här bilden.



Förra söndagen hann det mesta också töa bort och jag tog min Bluebird och rattade iväg till Stockholm och min lilla familj där.Med andra ord Stora systern, systerns Thord och systerns sprallbebis Maj. Kattan fick dock inte följa med, utan hon fick åka med grabbarna till Nyköping.  Inte trodde jag att man skulle sakna henne så ofantligt mycket trots att det bara rörde sig om drygt 4 dagar. Men å andra sidan, den här bilden talar ett ganska tydligt språk om vad jag saknade.

I alla fall. Om man träffat Maj förut och undersökt henne på närmare håll som jag gjort, då vet man vilken hårfärg hon har. Men nu kan även andra se det, på håll. Så otroligt söjt är hon den rackarpalten.

Idag har jag burit och kånkat upp och ner i trappan, och ut och in i förrådet ungefär en miljon gånger. Känns det som i alla fall.

Tänkte beskriva händelseförloppet inför denna jävla grammatik-tenta.

1. Extrem klantighet
Jag glömde bort att anmäla mig, fick därmed inte heller skriva tentan vad första tillfället i början på december.

2. Förnekelse
Jag vägrade inse att jag skulle skriva tenta efter jul och nyårsledigheten och öppnade däremed inte en bok eller block på sisådär en månad.

3. Lite smått panik
Börjar väl inse att det brinner i knutarna, men väljer dock att förbise detta då "jag ju faktiskt har jullov".

4. Lite mer panik.
TIllbaka i verkligheten i Eskilstuna, nu börjar jag inse vad jag har att göra.

5. Total panik (torsdag eftermiddag)
Men herregud! Jag har ju inte gjort någonting och om två dygn är det skrivardags. Jag inser vidden av HUR mycket det är jag egentligen ska kunna på lördag.

6. Ett bedrägligt lugn
Överskattar min förmåga, och tänker att jag nog inte behöver plugga särskilt mycket alls.

7. RED ALERT!
Ojdå, jag är visst dum i huvudet. Sitter uppe till två-snåret och pluggar.

8. Ta i med hårdhandskarna
Jag arbetar mig systematiskt igenom mina anteckningar och får en struktur på arbetet.

9. Pendlingen mellan hopp och förtvivlan
Ena stunden är jag kolugn med världens självförtroende. Nästa så är jag ett vrak.

10. Whatever...
Den nuvarande fasen. Jag inser att jag inte kan vara bäst på allt alltid, och tycker att jag mina insatser för dagen räcker. Jag har lärt mig massor idag, men inte tillräckligt egentlgen. Men man måste ju egentligen inte heller kunna allt för att få godkänt. Den här fasen kan också kallas Förhandla-med-sig-själv-fasen. Det får gå som det går, eller får det det? Men jag orkar inte mer idag.

Imorgon infinner sig minst fyra faser, jag vet dock inte den exakta ordningen:
Jag vill dö,
Det går nog vägen,
Herregud, är klockan redan halv tre!,
Lugnet

Nåväl, det får bära eller brista. Jag måste dock inse att min studieteknik är alldeles usel. Och att planering faktiskt inte alls är så överskattat. Men hur som helst, wish me luck!

Senaste nytt om Azra.

Kattstackarn har en inflammation i hålet på magen. Bara ytligt sa veterinären dock. Men det har svullnat mer och mer under dagen. Å andra sidan har ju inte antibiotikan kickat in ännu. Men nu märks det att hon inte mår så bra. En såndär tjusig plastkrage har hon också.

Jag tror ju att det blir bra, men det är ganska jobbigt att se den annars skogstokiga kissekatten bara sova, sova, sova. Man kan inte låta bli att vara orolig.

Sent igår kväll fick min pojkvän se mig i panik för första gången.
Why?
För att min katt har ett hål i magen.

Azrisen kastrerades i tisdags, och har varit väldigt pigg och alert sen dess. Men igår kväll fick jag se att stygnen gått upp i ena änden av det enorma ärret. Katten har alltså ca. 1 cm hål i magen, så det liksom är fritt att kika in på hennes inälvor. OCh eftersom min katt är min bäbis blev jag panikslagen. Är fortfarande lite panikslagen, fast jag hörde på veterinären att det var ganska vanligt. Ska åka med min lilla hålmagade kisse tillbaka till Eskilstuna nu och hälsa på doktorn.

Jag tror och hoppas att det kommer går bra. Men jag mår lite illa, som alltid när jag har panik.

Vi har haft några diskussioner idag i skolan, etiska sådana.
Dels under lektionstid, dels på rasterna.

Jag har trott att jag är en öppen människa. Jag vet om att jag har fördomar, men jag har trott att jag är bättre än många andra på att ha ett öppen inställning till människor. Men jag är inte det. Ibland behöver man en knäpp på näsan. Jag fick det idag några gånger. Det känns inte bra just då, men nu känns det jävligt bra. För jag är en person med mycket bestämda åsikter. Det jag säger är rätt. Därför behöver jag dom där knäpparna så att jag får tänka om ibland. Dagens slutsats är alltså att jag inte alls är så öppen som jag trott. Jag drar ofta förhastade slutsatser, och låter mina förutfattade meningar ta över. Det är inte bra. Jag är heller inte ensam om det. Något att jobba på för min del?

Hur är det med dig, är du så öppen som du tror?

Ännu en vecka har gått. Vilken jävla skitvecka egentligen. Fast jag har vart rätt glad ändå, med betoning på rätt.

Förra helgen så var jag och Micke tillbaka på Gotland en sväng. Anledningen var att farmor min fyllde 75 år, och det skulle ordnas kalas. Alla hennes barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Helt lurigt hade jag lurat farmor att jag inte hade tid och råd att komma ner, och dessutom var vi ju nere bara för två veckor sen. Men tji fick hon. Det var i alla fall himla roligt att se hennes ansiktsutryck när hon fick syn på mig och Micke, haha! Själva tillställningen var väldigt trevlig, kul att se kusiner och kusinbarn man inte sett på år och dar. Och farmor verkade väldigt glad, och det var huvudsaken.

Hade dock vissa problem i helgen. En visdomstand jävlas, och jag kunde ärligt talat knappt öppna munnen. Hade inte tandvärk, men det kände som käken låst sig. Det gjorde den redan på onsdagen, men jag vägrar gå till tandläkaren. Johanna har faktiskt berättat vilken smärta det innebär att få en kortisonspruta i munnen, och det ville jag verkligen inte riskera att bli utsatt för. Men nu kan jag i alla fall äta utan större problem, så jag är nöjd. Det gör bara ont när jag gäspar. Var väl inte så trevlig på kalaset i helgen dock, där jag fick sitta och trycka in maten mellan tänderna....haha. Nåja. Vad gör det då?

Nu börjar jag bli ordentligt julig. Det planeras julklappar och i helgen är det ju den riktigt starten. Det kommer vankas julmusik, julmust, juldukar, juleskum och adventstjärnor här heeeela helgen. Och det är så mysigt mysigt mysigt. Micke kommer om nån timme, och imorgon skall vi åka till IKEA. Ja, det är min idé. Men där kanske man kan hitta julklappar. (Eller rättare sagt, jag vill grundligt gå igenom deras julsortiment).

Tre lektioner kvar i skolan. Sen är det 4 dagar VFU kvar också. Det är överkomligt. VFU är ju för det mesta roligt, och tre lektioner kan jag uthärda. Dock ett PM kvar att skriva, men det ordnar sig nog.

Äh. Jag ska åka och handla julblommor nu. Föresten, det känns klent inte klent med läsare i den här bloggen, men sannerligen med kommentarer. Shape up!