LINNSALABIM

Idag har jag suttit från 9 - 18 på en hård pinnstol, en ett iskallt grupprum, med trevligt sällskap, och studerat barnkultur. Teletubbies. Det ni. Nu har jag ont i ryggen. Man kan liksom inte sitta så länge utan att bli krokig.

Idag är det exakt en månad till jag får åka hem. Till ön alltså. Det är lite krångligt med två hem. Men just nu längtar jag hem, hem till mina familj och mitt Själsö och mina compadres. Jag får lov att längta dit eftersom det bästa med fastlandet följer med mig dit i sommar. Min Micke och våra catz. (Ja, jag stavade med z. Det är okej att kalla mig för fjortis, bara ni gör det en gång och endast en gång...)

MEN det fula i det här är att Micke får åka hem 12 dagar innan mig. Han ska ju börja jobba 1juni, och jag går i skolan ända tills den 12. (Damn you engelska barnlitteratur-kursen!). Micke får alltså åka hem till min ö, och bo i min stuga hos mina föräldrar. Jag får sitta ensam kvar (+ Azra dåra) och vääänta. Han får till och med vara med och fira min mammas födelsedag. Det är nedrigt. Men inte hans fel, mer mitt i såna fall som dragit ner honom i Gotlandsträsket ;)

Nåja. Det positiva är ju ändå att det bara är en månad till sommarlov, och ett härligt sådant på ön med älsklingen, familjen och vännerna. Kan inte bli mycket bättre.

Jag tror känslan kan beskrivas som lite äcklad. På olika sätt...

Idag har de begravt Engla. Den lilla tjejen som på något sätt har blivit allmän egendom. Hela Sverige stannade upp en aning när hon försvann, och förblev försvunnen under många dagar. Ett foto dyker upp, av en slump. Samma slump ger även ett annat foto, kanske viktigare än det första. Vi får snart veta att Engla inte längre är försvunnen, hon är död. Av en man, som bara åkt förbi och där det slog slint i hjärnan. Återigen skulle det visa sig.

Idag har de begravt Engla. Och SVT direktsände ceremonin. Det är en av sakerna som äcklar mig.

Jag följde, precis som många andra, sökandet efter den lilla tjejen i media. Precis som många andra anade jag vad som hänt henne, men blev ändå skakad när sanningen kom fram. Jag minns att jag såg Efterlyst, det program som kom närmast efter att de hittat henne och tagit förövaren. Så illa jag mådde, rent fysiskt. I en lång stund efteråt, då jag fått historien om Anders Eklunds sjuka beteende berättad för mig, så mådde jag illa. Precis som många andra förfasades jag av hur någon sådan person liksom kan glida igenom vardagen, slinka igenom polisutredningar och fortsätta helt oberört i sin vardag efter fruktansvärda gärningar.

Jag känner för Englas anhöriga, att de måste leva vidare utan henne. Men jag kan aldrig, aldrig dela deras sorg som nu Sverige verkar tro att de gör. Jag tror inte heller att majoriteten kan göra det. Det finns dom som också förlorat sina barn, eller andra anhöriga, på grund av någon annan. På grund av att någon människa, psykiskt sjuk eller ej, tycker sig ha rätten att ta någon annans liv. De som upplevt detta kanske kan ha en aning om vad Englas familj känner. Men inte vi andra.

Det är upprörande att vi tycker att det är "självklart" att sitta med i våra TV-soffor och sörja en flicka vi aldrig känt eller kommer att få lära känna. Att vi ska få sitta med och bevittna när hon går mot sin sista vila, och höra de sånger och tal som valts ut speciellt för att passa Engla. Det är det som äcklar mig.

Jag vet att Englas anhöriga sagt OK, att de själva inkluderar oss. Men jag vet faktiskt inte om de själva kan avgöra det. Och även om de kan förstå vad de tackar ja till när de ber om en TV-sänd begravning, så kan vi andra faktiskt avböja. Vi vill inte ta del av detta på ett sådant sätt. Tidningar har rapporterat från "uppmärksammade" begravningar länge, men jag tycker inte att det blir samma sak. Där får vi kanske veta vilka sånger som sjöng, men vi får inte höra dem. Vi kan få se en bild av kyrkan, men aldrig kliva innanför dörrarna. Prästen kan i korthet berätta om vad som sagts, men vi kan inte höra de exakta orden och vilken reaktion de får. Nej, jag tycker inte att det är rätt.

Vi kan inte låtsas som att vi sörjer Engla. Vi kände inte henne. Vi kände inte hennes familj. Vi kan däremot känna en sorg över att en familj har drabbats så hårt. Vi kan känna sorg över att ett barn tagits ifrån sitt liv helt onödigt. Vi kan känna sorg och rädsla över att det kan hända vem som helst, när som helst. Vi kan känna sorg över att ingen gjorde något åt denna Eklund i tid. Vi kan känna en slags allmän sorg över det sorgliga och hemska i detta öde. Men jag tror inte att vi kan sörja Engla, på riktigt. För det är inte vi som ska försöka fortsätta med våra liv, utan ett barn som borde varit vid vår sida. Vi kan knäppa av vår TV och om några veckor kanske återigen få uppleva den här allmänna sorgen över ett samhälle som blivit rått.

All respekt och kärlek till Englas familj. Jag känner med er, men jag kan inte säga att sörjer er dotter. Det vore att ljuga. Jag sörjer det faktum att ingen går trygg här i världen, och jag sörjer den orättvisa som drabbat denna familj.

Praktiken är slut

Solen skiner.

Jag är fulltids-slacker i nåra dagar.

Vår balkong är het! (ca 30 grader)

Lillfisen har tagit dom första stegen.

Det är bilras i Eskilstuna detta år.

Jag vet, jag är dålig på att blogg.

Detta meningslösa inlägg är mer ett bevis för att visa att jag inte glömt bort bloggen.