Det finns olika sätt att lyssna på musik

Har ni tänkt på det? Att musik är så olika beroende på vart, hur och när man lyssnar på den? Jag tycker ju inte om att det är tyst, vill gärna ha lite skval i bakgrunden. Så jag lyssnar med andra ord jämt på musik. Men det finns några tillfällen där man helt enkelt MÅSTE lyssna. Om man inte lyssnar JUST då så kommer den stunden att vara lite dåligare än om man hade haft musiken. Mina dom dära tillfällena är:

*Söndagsmorgon, man ligger i sängen och är egentligen alldeles utvilad men man vill inte går upp för det ÄR sovmorgon och klockan är inte 11 ännu. Då lyssnar jag på Anna Ternheim - "My secret".

*Söndagsmorgon, man har legat i sängen hela morgonen fast man varit klarvaken i två timmar. Energin spritter i en utvilad kropp och man måste, måste dansa och hoppa runt i vardagsrummet eftersom det är en bra start på dagen. Då lyssnar jag på Lars Winnerbäck - "Pollenchock och stjärnfall". (Och ja, jag hoppar faktiskt runt.)

*Disktajm, berget finns där oavsett om det bara ser stort ut eller om det faktiskt ÄR så. Så det är bara att kalva upp ärmarna, doppa ner dom i det lite för varma vattnet. Då lyssnar jag på Schlager (i dunka-dunka-versioner).

Nu kommer den bästa:

* I bilen. Och för att det ska vara perfekt behövs: strålande sol och värme, bra högtalare, cool musik, solglasögon och en Ford Capri. Det är wunderbar! Dock så har jag ju bara en Audi tills hands just nu, men jag har bra fantasi. Så om ni ser mig i Eskilstuna, i min blåa Audi 80, solbrillor på och musik skrålar (ur ganska dåliga högtalare) så vet ni att jag på riktigt känner att jag kör min fina bil istället. Mmm, Caprin.

Ja, okej. Det skulle handla om musik och dess höjdpunkter och gled istället in på min dregglande saknad efter cool-bilen. Så är det. Jag tänker mycket på den stackarn som står intryckt bland snobbiga BMW's, snabba motorcyklar och surriga husvagnar som inte förstår dess skönhet. Det kan inte va lätt. Hoppas någon räddar den snart.

Ibland blir det inte som man tänkt sig...

Jag tänker nu berätta min traumatiska upplevelse från i fredags. Man får skratta. Man får till och med skratta rått och elakt till min och sambons lite slöa hjärnor. Så nu är det sagt.

Jag och Micke bestämde oss för i fredags att vi skulle hyra en film. Vårt vanliga hyra-film-ställe har packat ihop sin butik och flyttat och vi hade fått veta det nya gatunamnet. Vi kollade upp ungefär var denna gata låg och gav oss ut för att leta reda på videobutiken. Varken jag eller sambon är ju härifrån stan, och vi har väl ett hum över stan men specifika gator är ju inget vi har lärt oss.

Vi hittar gatan och snurrar runt ett tag. Vi kommer fram till en rondell där vi brukar åka och lägger märke till en videobutik. Eller rättare sagt två. En av dem har jag sett förr, och sagt att jag inte vill gå in i för den ser helskum ut. Mörkt, och kymigt rakt ner i en källare. I huset bredvid ligger också en videobutik, en "ny" för oss som vi aldrig lgt märke till förut. Så vi åker in där.

När vi har tagit några steg in i butiken märker vi det. Denna butik hyr ut/säljer bara en viss typ av film. Och just den typen var inte det vi var ute efter. Vi har hamnat i porr-mekka... Eftersom våra något fredagsslöa hjärnor och vårt småpratande gjorde att vi hann komma rätt långt in i affären och är precis framför mannen bakom disken innan vi inser vad det är för ställe så blir det väldigt pinsamt. Jag gör mig beredd på att vända och gå, men Micke dyker in bland hyllorna och jag följer efter. Där står vi och lutar oss mot varann och skrattar. Och skrattar. Och skrattar. För det blev verkligen inte som vi hade tänkt oss. Micke han tycker det är mer pinsamt att bara skrattande gå ut så han går runt där och låtsas att han letar efter något. Han till och med frågar bakom-disken-mannen om han har fått in något nytt. Jag bryter ihop på nytt och ligger nästan ner och asgarvar. Tillslut har vi samlats oss så mycket att vi lyckas ta oss därifrån och ut på gatan och in i bilen. Och där sitter vi och skrattar, och skrattar, och skrattar.

Nåja. Nu vet vi vart vi inte ska åka nån mer gång. Det gör mig inget att det ligger en sådan butik just där, men jag tycker väl att man kan varna på något sätt. Fast såhär i efterhand är det ju rätt dumt att vi inte fattade att när en videobutik har NOLL skyltning om nya filmer i fönstret utan bara en stor träskiva och lite lappar som det står DVD, REA och Dvd säljes på, så kanske man ska ana ugglor i mossen. Nåja. Vi fick oss ett gott skratt, och jag skulle ge mycket för att få se våra miner när vi fattade vart vi hamnat.

Filmen? Ja, vi lyckades hitta ett annat ställe att hyra film på under lördagen. Och där var det normala fönster, normal skyltning och inte alls lika chockartat att kliva in.


Hey you sena 80talsbarn...

Jag tillbringar mina dagar med att ha VFU (Verksamhetsförlagd utbildning på högskolespråk, kort och gott praktik) på en ganska liten skola i en årskurs 1. De äldsta barnen på skolan är 9-10, de yngsta är 6 år.

Jag är av den prima årgången 1985. När jag var i just 9-10årsåldern så kom den här grejen ut på marknaden.

                                                                 


Do you remember barn av sena 80-talet? Vi plågade vår omgivning med dessa små äggliknande ting.

Jag hade aldrig en egen, men de flesta av mina kompisar hade en sånhär. Det är alltså ett elektroniskt husdjur kan man säga. Den piper när den vill ha mat, kärlek, ska sova eller har bajsat. Typ. På min tid var det en liten pisplay, och där kunde man då se sitt "djur". Känner ni igen det?

På skolgården där jag har min VFU hittar jag elever som står helt försjunkna i dessa Tamagotchis. Det blir tjafs efter varje rast eftersom de inte vill lägga ner dem i väskan utan kräver att få ha dem på lektion "ifall de blir hungriga". Men utseendet är detsamma, kanske lite färggladare. Men ändå, i princip samma. Den där dispayen och "djuret" känns helt primitiva idag. Jag undrar varför de inte utvecklats? Men ännu mer undrar jag varför de är kvar. Kanske undrar jag för att jag är vuxen nu, när jag var barn förstod jag fenomenet Tamagotchi mer än väl.

En prick till i mitt register

Idag har jag gått in i en bokhandel, köpt en bok, slått upp den och läst mig själv.
Det känns ganska härligt faktiskt :)

Sjuåringars munnar - de bara går och går...

Nej, jag har inte försvunnit. Jag har bara ryckts brutalt tillbaka till verkligeheten från en väldigt sovmorgon-vänlig termin, till att varje morgon klockan 8 börja språka med sjuåringar. Så jag är väl vad man kan kalla lite trött om kvällarna, haha.

Den snöiga semestern på Gotland, med den trasiga bilen vände och vi fick ny bil och en del soliga vårdagar. Härligt. Umgick massor med familjen, lite med vännerna och visade Micke var jag växt upp och hängt som liten fjortis.

Praktiken är rolig, jag är trött och vissa dagar lyckas bättre än andra om man säger så. Har snart avklarat vecka 1 av 5 där jag håller på att genomföra ett temaarbete på ungefär 25 lektioner (vilket är mycket i en förstaklass). Det är så himla lätta att sitta hemma med sin planering och föreställa sig problem och situationer som kan uppkomma när man håller lektion. Men det är en HELT annan sak att göra det. Ibland går det finemang, ibland går det verkligen åt pipan. Förmodligen inte så mycket att ungarna märker det, men jag märker det desto tydligare. Det man hade tänkt få ut av lektionen kom man inte ens i närheten av. Men det är å andra sidan därför jag är där. För att lära mig verkligheten. Och det är ju verkligen det jag gör.

Längtar efter helgen som tusan. Mysa med Micke, vårfixa balkongen så man kan få sola och kanske lyckas dra med Micke på en loppis-runda?

I alla fall, mitt bloggande är inte vad det brukade vara. Jag hoppas dock verkligen att det kommer tillbaka lite inspiration snart.

Sådär Josse. Nöjd?