LINNSALABIM

Jag tillbringar mina dagar med att ha VFU (Verksamhetsförlagd utbildning på högskolespråk, kort och gott praktik) på en ganska liten skola i en årskurs 1. De äldsta barnen på skolan är 9-10, de yngsta är 6 år.

Jag är av den prima årgången 1985. När jag var i just 9-10årsåldern så kom den här grejen ut på marknaden.

                                                                 

Do you remember barn av sena 80-talet? Vi plågade vår omgivning med dessa små äggliknande ting.

Jag hade aldrig en egen, men de flesta av mina kompisar hade en sånhär. Det är alltså ett elektroniskt husdjur kan man säga. Den piper när den vill ha mat, kärlek, ska sova eller har bajsat. Typ. På min tid var det en liten pisplay, och där kunde man då se sitt "djur". Känner ni igen det?

På skolgården där jag har min VFU hittar jag elever som står helt försjunkna i dessa Tamagotchis. Det blir tjafs efter varje rast eftersom de inte vill lägga ner dem i väskan utan kräver att få ha dem på lektion "ifall de blir hungriga". Men utseendet är detsamma, kanske lite färggladare. Men ändå, i princip samma. Den där dispayen och "djuret" känns helt primitiva idag. Jag undrar varför de inte utvecklats? Men ännu mer undrar jag varför de är kvar. Kanske undrar jag för att jag är vuxen nu, när jag var barn förstod jag fenomenet Tamagotchi mer än väl.