Borta
Natten mellan lördag och söndag tog någon ett riktigt dåligt beslut. Storebror ringde mig i förmiddags och berättade att vår gamla skola brunnit upp. Den är alldeles borta. Bara väggarna står kvar och det knappt. Jag blir faktiskt sorgsen när jag tänker på det.
I den skolan går det 120 barn, som nu bara några veckor innan skolavslutningen inte har någon skola att gå till. Allting de arbetat med, slitit för och gjort under ett helt år är borta. Det är orättvist.
Det arbetar många lärare på skolan. Som blivande lärare vet jag hur lång tid det tar att bygga upp en arsenal av läromedel och material. Det är alltså flera lärare som blivit av med material samlat under ett helt yrkesliv. Däribland mina gamla lärare.
Den här skolan var alltså en av de modernaste, och nyaste på Gotland. Jag var en av de elever som allra först satte sina små fötter i klassrummen. Många har trampat där sen dess, nu skall det inte trampas mer.
1994. Jag var 9 år och skulle börja i min fjärde skola sedan förskolestarten. Men kompisarna var desamma. Samma som jag har idag, en del av dem. Det var i den här skolan som jag tog ett till synes litet steg gällande mitt umgänge, som för mig blev ett gigantiskt kliv till att få vara just Linn. Det var i den här skolan jag först var ett litet fadderbarn till de stora läskiga sexorna som jag inte ens vågade titta på. Det var i den här skolan jag var en stor läskig sexa åt ett fadderbarn som inte vågade titta på mig.
Så många minnen har strömmat genom mig idag. Jag kan till och med själv tycka det är lite ödervdrivet. En skola jag spenderade 4 år av mitt liv, för många år sedan borde kanske vara glömd. Men minnen har man ju.
Och jag blir illa till mods av att förstå att någon gjort detta med flit. Någon har med största sannolikhet tagit sig till huvudentren, mitt på den flera hundra meter långa enplans-skolan och tuttat på. För då gör det mest skada.
Jag blir illa till mods när jag också tänker på att de som eldar skolor ofta faktiskt går där själva. Och på den här skolan finns det bara barn. Från förskola upp till år 6. Små små barn.
Jag blir illa till mods när jag läser att "folket" på debatten pratar om en pyroman, ett samband mellan flera olika bränder i närområdet.
Jag blir framför allt väldigt illa till mods när jag tänker på alla elever som nu förlorat sin skola. All personal, däribland min egna gamla fröken som är en förebild för mitt eget yrkesutövande, som nu inte längre har en arbetsplats att gå till. Alla grannar som när de tittar ut genom sitt köksfönster kommer att få se en väldigt stor hög med aska och rysa vid tanken av "tänk om".
Obehag, en sorts sorg och även en lättnad att detta skedde en natt, en helg när ingen befann sig där.
(Titta på bilder och läs mer här)
Fy vad obehagligt!!
Jodu en tår i ögat får man de, huu!! Känns helt overkligt tycker jag...
Fick en klump i magen när jag läste det... När jag läste om sexornas klasskassa tänkte jag på vår klasskassa, pengarna vi samlade som tog oss till Nordmaling när vi gick i sexan. Har hänt mycket inom dessa skolväggar som nu är borta, men minnena finns ju iaf kvar...
Josefine - Ja, det är väldigt obehagligt. De har tydligen häktat två 15-åringar nu. Stackars barn, vet de vad de gjort? (om de gjort det...)
Marie - Ja, jag blir gråtig när jag ser bilderna. Det är konstigt, man ser alltid såna bilder på nyehterna men nu är det liksom ens "eget" som är borta. Hemskt.
Ida - Jag fick också hugg i hjärtat när jag läste om deras klasskassa. Man vet att de sett fram emot det så väldigt mycket. Och ja, våra minnen finns ju alltid kvar som tur är.