För vem finns Första Maj?
När jag var liten gick vi oftast med i Första Maj-tåget inne i Visby. Jag och brorsan tyckte det var roligt som fasen att få vifta med flaggor, hålla i skyltar och skandera olika slagord. En gång var den största frågan sex timmars arbetsdag med ramsan "Vi vill ha sex, vi vill ha sex, vi vill ha sex timmars arbetsdag". Min bror hörde fel och körde istället varianten "Vi vill ha sex, vi vill ha sex, vi vill ha sex på vår arbetsdag": Inte riktigt som det var tänkt, men det gick ju bra ändå. En annan gång jag minns var det läskiga i att nynazisterna stod och filmade tåget för att skrämmas. Och det var obehagligt.
I alla fall, jag har alltså sen barnsben gått med i tågen och ju äldre jag blev desto mer förstod jag. Det centrala är ju att det handlar om arbetarna. Det är arbetarrörelsens dag. Det är då man enas och tillsammans visar att man är starka, att man ställer krav. Sådant som jag tycker är så jäkla viktigt. (Heja facket!).
Jag gick inte i något tåg igår. Det har jag inte gjort på några år nu.
Rapporteringen i Eskilstuna handlade om socialdemokraternas demonstrationståg.
Rapporteringen i Visby handlade om socialdemokraternas demonstrationståg.
LO's Wanja Lundby Wedin körde en egen liten personkampanj i Stockholm.
Och KD's Hägglund pratade om kärnfamiljen.
Sen när blev det viktigare att framföra partipolitik och sin egen person än arbetarnas röst?
Sen när?
Jag blir besviken, det är därför jag inte går med längre. Nog för att det pratades om jobb igår, det vore ju oundvikligt med tanke på hur det ser ut i Sverige idag. I synnerhet i mina båda hemstäder. Men det är fortfarande partipolitik. Det borde det inte vara.
Som jag ser på det är facket inget partiolitiskt, det handlar om arbetare. Att det sen i stor utsträckning är kanske just sossar och vänster som ansluter sig till facket är kanske en naturlig förklaring. Men jag vill ju att det på min arbetsplats är lika villkor för alla, oavsett vilket håll i politiken man lutar sig åt. Så när blev Första Maj - arbetarrörelsens dag utbytt mot Första Maj - ytterligare tugg om partifrågor. Det är värdelöst.
Dessutom inser jag att jag inte längre kan gå med i ett sådant tåg eftersom man alltid marscherar först, och sedan får höra tal. Och eftersom det numera handlar om partipolitiska frågor så vet jag ju inte om jag kommer att hålla med om det sägs där uppe i talarstolen. Gör jag inte det innebär det ju att jag just demonstrerat mot något som jag inte står för.
Nej, back to the roots. Arbetarrörelsen borde vara starkare, den borde vara förbannad, den borde slå tillbaka.
En vacker dag tror jag att jag på min arbetsplats kommer arbeta fackligt. För det är så svårt att låta bli att bli arg över orättvisa löner, slemmiga arbetsgivare och pressade scheman.
I alla fall, jag har alltså sen barnsben gått med i tågen och ju äldre jag blev desto mer förstod jag. Det centrala är ju att det handlar om arbetarna. Det är arbetarrörelsens dag. Det är då man enas och tillsammans visar att man är starka, att man ställer krav. Sådant som jag tycker är så jäkla viktigt. (Heja facket!).
Jag gick inte i något tåg igår. Det har jag inte gjort på några år nu.
Rapporteringen i Eskilstuna handlade om socialdemokraternas demonstrationståg.
Rapporteringen i Visby handlade om socialdemokraternas demonstrationståg.
LO's Wanja Lundby Wedin körde en egen liten personkampanj i Stockholm.
Och KD's Hägglund pratade om kärnfamiljen.
Sen när blev det viktigare att framföra partipolitik och sin egen person än arbetarnas röst?
Sen när?
Jag blir besviken, det är därför jag inte går med längre. Nog för att det pratades om jobb igår, det vore ju oundvikligt med tanke på hur det ser ut i Sverige idag. I synnerhet i mina båda hemstäder. Men det är fortfarande partipolitik. Det borde det inte vara.
Som jag ser på det är facket inget partiolitiskt, det handlar om arbetare. Att det sen i stor utsträckning är kanske just sossar och vänster som ansluter sig till facket är kanske en naturlig förklaring. Men jag vill ju att det på min arbetsplats är lika villkor för alla, oavsett vilket håll i politiken man lutar sig åt. Så när blev Första Maj - arbetarrörelsens dag utbytt mot Första Maj - ytterligare tugg om partifrågor. Det är värdelöst.
Dessutom inser jag att jag inte längre kan gå med i ett sådant tåg eftersom man alltid marscherar först, och sedan får höra tal. Och eftersom det numera handlar om partipolitiska frågor så vet jag ju inte om jag kommer att hålla med om det sägs där uppe i talarstolen. Gör jag inte det innebär det ju att jag just demonstrerat mot något som jag inte står för.
Nej, back to the roots. Arbetarrörelsen borde vara starkare, den borde vara förbannad, den borde slå tillbaka.
En vacker dag tror jag att jag på min arbetsplats kommer arbeta fackligt. För det är så svårt att låta bli att bli arg över orättvisa löner, slemmiga arbetsgivare och pressade scheman.
Kommentarer
Trackback