LINNSALABIM

Imorgon 8.30 ska jag egentligen sitta på MDH och skriva en mattetenta. Det är andra tillfället. Det blir även andra tillfället som jag missar. Jag vill inte. Jag kan inte. Jag orkar inte. Det går inte. Ångest. Nu hoppas jag att min motivation och tro på mig själv kommer tillbaka under sommaren, och att jag kan ta hjälp av mina familjemedlemmar som är hundra gånger bättre på matte än vad jag är. Då kommer jag sitta där på MDH i augusti istället, och förhoppningsvis återigen skrälla med ett Godkänt. Jag önskar att det blir så.

Jag önskar också att det blir bättre snart över huvudtaget. Jag vill inte ha det såhär mer nu. Flera månader har runnit mig ur händerna och jag är bara ledsen. Eller arg. Eller besviken. På allt och inget. Det är svårare än man kan tro. Det liksom smyger sig på en, och helt plötsligt går det liksom upp ett ljus att det inte skall vara såhär. Depression säger dom. Jag är nog beredd att hålla med.

Men jag har faktiskt en tro på livet. En tro på att saker kommer att bli lättare och bättre. För jag har så jävla många saker som är bra i mitt liv, och jag tänker inte låta mina hjärnspöken och förbannade idiot-sjukdom hindra mig från att glädjas åt alla dom där sakerna.

Så just nu känns det som att gå upp för jävla Kebnekajse med cementstövlar på en väg av sirap i motvind av stormstyrka. Men det kommer att lätta. Det måste det göra.

På lördag åker jag hem till ÖJN. Skall spendera min sommar där, och där finns allt det bra, alla dom bra. (Nästan i alla fall, några har rymt därifrån men jag vet vart jag har dem). Jag hoppas det blir semester för själen. Den har fanimej gjort sig förtjänt av den.