LINNSALABIM

Jag är 22 år gammal och har varit kär två gånger i mitt liv. Nu menar jag alltså på riktigt-kär, vuxen-kär, må illa när något blir fel-kär, skratta och gråta-kär, varm i magen-kär. Sådär jaäbasåhiiiiiimlakäääääär-kär har jag varit många gånger, men det är aldrig på riktigt.

Första gången var det obesvarad, outtalad och oerhört jobbig kärlek som tog lång tid att komma över. Det är länge sen nu.

Andra gången är nu. Jag är kär. Just nu. Hela tiden. Varje sekund av dagen, i varje millimeter av kroppen är jag kär. Och det är så häftigt, skönt, underbart och ovant. En besvarad kärlek dessutom. Av världens underbaraste Micke. Han som jag haft turer med ända sen i december 2006, blivit osams, blivit sams, sagt upp kontakten med och tänkt på i veckor. Han är min nu.

Och jag har tänkt tanken att det är pinsamt att ha träffat någon över nätet. Dessutom på Lunarstorm, fjortisraggarnas paradis. Men sen har jag tänkt att något som är så bra, så härligt omöjligt kan vara pinsamt. Så jag har slutat tänka dom tankarna, för länge sen.

Det är en ganska stor omställning när man i 22 år har varit själv. Inte ensam, men själv. Nu har jag nån att dela saker med. Nån som inte tycker det är konstigt när jag är alldeles glad och inte kan sluta skratta åt saker som egentligen inte är roligt. Nån som inte har någon emot att jag gråter och snorar över saker. Nån som tycker att jag är bra precis som jag är. Nån som säger till mig när jag tänker och säger dumma saker. Nån som blir varm i magen av att tänka på mig. Det är konstigt, men oj så härligt. Att älska någon, det är nog det största man kan ge.

Sånt här tänker man på en torsdagsnatt när ens kärlek ligger och sover åtta mil bort. Det blir lite sentimentalt, lite utlämnande och mycket känslosamt. Men det måste få bli så ibland.