LINNSALABIM

Det går inte alltid som man tänkt sig.

Igår kväll stack jag hem till Marie för en cruise i Volvon. Jag har sett fram emot det som fan, och nu fanns den i stan och vi skulle som sagt dra en repa innan vi åkte ut till Ekbacken på Nostalgiträff. Volvon är alltså The bil, som jag i min barndom dyrkade och fortfarande gör. Maries svåger har alltså en gammal Volvo 142 (tror jag) som byggts om till en cab. Den är alldeles lila och den ultimata raggarbilen. I alla fall.

Först var det ett äventyr att komma i bilen, den har inga dörrar och man ska klättra in i den. Jag hade kjol. Jag hoppas inga grannar tittade. När vi väl kommit på plats bilen, startar den inte. Batteriet är slut. Jävlar. Vi åker på mackrunda för att köpa startkablar eftersom jag inte hade några i bilen. (Vem kör omkring i en gammal skrotbil UTAN startkablar?. Jag tydligen). Men eftersom de var galet dyra så fick vi åka ut till Själsö och hämta boosten. Tillbaka in till Visby, och bilen gick igång som en klocka. Det luktade bensin, men vi antog att det hade att göra med våra upprepade startförsök. Off we go, neråt strandraggarsvängen efter mitt önskemål.

Jag njöt av varje sekund. Volvon är grym!

MEN det roliga tog slut vid Gustafsvik där bilen dog. Där stod vi mitt i mörkret, med stendöd bil och alla som åkte förbi bara brölade åt vår lila Volvocab. Damn it. Fick ringa till Thord, han kom med sin takbox-Saab och bogserade oss genom hela stan hem till Marie. Det var lite pinsamt, men mest roligt.

Så det vart inte den cruise vi hade förväntat oss, men jäklar. Riktiga bilar går sönder. Blev inget Ekbacken heller. But there will always be next year.

Vi hade ganska roligt jag och Marie, i Volvon.

(Thord är snäll som bogserar en sådär på beställning. Det är hemskt bra med en sån svåger, en sån som fixar saker)