*mummel*
Hade en riktig fisdag igår, därav mitt något tjuriga humör idag. Det var tydligen fördröjning på det, haha.
Först en jobbig situation på dagiset, som jag visserligen löste bra. Men även om jag inte vill att det ska kännas, så gör det faktiskt det. Den liksom plockade fram några gamla, undangömda, mögliga minnen i mig som jag helst vill förtränga.
Efter jag slutat praktiken så var det gasen i botten till Södervärnshallen och handbollsträningen för att mötas av tre trogna rävar på läktaren. Hon som hade bollarna hade bestämt sig för att helt enkelt inte dyka up på träningen denna dag. Surt. OCh jag hade väldigt mycket energi att förbruka.
På väg hemåt så la bilen av och jag fick kasta mig in på en parkering, och ringa min personliga bärgare som tog mig co hmin Fiesta på släp hem. Börjar bli rent bra på att bogsera. Men trots detta var jag glad igår. Surpuppan dök upp idag istället.
Nyhet. Återupptog min gamla tränarkarriär i veckan. Så nu ingår jag i kvartetten av ledare för Länna HK's C-lag igen. Himla roligt. Har saknat det något oerhört.
Funderat lite över det här med tsunamikatastrofen förra julen, och den här rapporten som kommit nu.
Jag tycker det är bra att den gjorts, att man uttrett och hittat de ganska många brister och fel som fanns i Sveriges "krishantering". Och dess måste man naturligtvist lösa på något sätt.
Men att försöka hitta en personlig syndabock, och hojta att regeringen ska avgå verkar helt snevridet.
Ingen, verkligen ingen, kunde ju förutse att något sådant som tsunamin skulle hända. OCh det är ju ingen tvekan om att det inte fungerade som det skulle här hemifrån när svenskarna (och andra) behövde hjälp i Thailand. Vi har ju som tur var varit förskonade från såna här katastofer innan, och därför aldrig kunna "testa" vår krisplan innan. Sen kan man ju tycka vad man vill om enskild apersoner uttalanden, bettende och handlingar. Men alla var ju mer eller mindre i chock. Att göra detta till en valfråga är liksom helt smaklöst Reinfeldt. Vart sitter dit hjärta någonstans egentligen?
"Nu ringer telefonen,
det är dags för mig att gå,
det är nån som vill att jag ska komma hem.
Det är min gamla vän demonen,
i sin tysta mörka vrå.
Hejdå, vi kanske sen nångång igen?"
En liten reflektion på det här med tsunamikatastrofen. Det är verkligen jättehemskt att drabbas av en naturkatastrof, men vissa risker tar man ju alltid när man åker utomlands. Jag tycker att det kan finnas gränser för hur mycket och hur effektiv hjälp man kan begära när man själv valt att åka bort. Tänk på alla de hundratusentals familjer i Sverige som ALDRIG åker utomlands för att de inte har råd. Undrar om dessa familjer skulle räkna med samma hjälp och klaga lika högljutt som de medelklassfamiljer som nu har drabbats? Jag vet att det är tabu att resonera så här eftersom det handlar om människoliv, men ibland är det bra att försöka se saker ut ett annorlunda perspektiv. Förresten var det min sambo som började fundera kring detta...
Har aldrig tänkt på det. Men det är faktiskt sant, även om man knappt vågar tänka det högt ens en gång. Man kan liksom inte förvänta sig att alla går på tå hela tiden, beredda att hoppa in och hjälpa. Sen kan jag ju tycka att de ska gå snabbare än en vecka eller vad det nu tog. Jaja. Så är det.