LINNSALABIM

För det första; det är så oerhört synd om mig. Jag är förkyld. Och om det nån gång är legitimt att gnälla och vältra sig i självömkan så är det när man är förkyld. Visserligen brukar jag aldrig behöva en legitim anledning till att gnälla, det triggas igång så lätt av tröga bilister eller bara bruna bananer i affären. Men i alla fall, nu får jag liksom svida eftersom jag är sjuk och det är synd om mig. Så jag utnyttjar det till fullo.

Vill verkligen att det ska försvinna över natten, eftersom jag förhoppningsvis får besök då. En Kim och en Thord och en liten Maj skulle kanske komma hit på fika. Och det vill jag verkligen, eftersom jag inte kommer träffa dem på länge. Dels pga. brist på tid och dels pga. brist på pengar. Mest brist på pengar. Vart tog studiemedlet vägen? Tycker att jag nyss fick det, men lika förbannat är det slut. Dumt.

På tisdag ska jag tillsammans med min grupp redovisa vårt temaarbete om vattensäkerhet som vi slitit med i några veckor nu. Tycker att vi har gjort ett jäkla bra jobb, och vet också att redovisningen är mycket mer genomtänkt denna gång. Men jag börjar alla redan bli nervös. Gah! Undrar om det kan bero på att vi faktiskt ska stå och prata inför typ 60 personer. Aldrig gjort det förut. Läskigt värre. Och nu veeet jag att många kommer sitta och tänka att hon måste ju vänja sig, hon ska ju bli lärare, herregud, men det är inte samma sak. Det är en jäkla skillnad att prata framför en grupp barn, och framför vuxna som dessutom vet exakta kriterier för det man ska prestera framför dem. Naj huu! Men det kommer ju gå bra ändå.

Och på tisdag kommer Marie hit också. Tjohooo! Roligt ska det bli. Och vi ska glida över till Örebro nån dag också för att säga hej till Josse. Ännu mer roligt!

Om man läst den här bloggen förut, så är man nog medveten om att jag är röd. Både när solen lyst lite för starkt, och rent politiskt. Jag röstade rött, och grät när vi fick ny regering. Jag tycker att den borgerliga politiken allt som oftast är ett skämt, eller ett hån mot större delen av svenska befolkningen. Jag håller inte alltid med den vänstra flanken, men jag håller ALDRIG med den högra i princip. Jag blir förbannad så jag inte vet vart jag ska ta vägen när regeringen sänker a-kassan och jag spottar på Björklunds skolpolitik. Men jag är en sån liten person i ett så stort samhälle att mina protester inte riktigt hörs. Därför finns det oppositionspartier, i mitt fall Vänsterpartiet som fick min röst. Och jag blir så jävla besviken när de inte säger någonting. Inga protester, inget motstånd. Varför sitter de bara där och ser på när regeringen gör en massa oigenomtänka saker, varför står de inte upp för sina och MINA åsikter? Det är nästan mer upprörande än att moderaterna vann valet. Skulle gärna se lite mer jävlar anamma, eller rättare sagt MYCKET mer. For fuck sake!