LINNSALABIM

Sedan igår, när jag skrev en ”reflektion över mitt eget lärande” som det så fint heter till en kursavslutning, så har jag funderat mycket över min motivering till att bli lärare. Har ju velat blir det sedan barnsben. Varför då? Det är inte flashigt highlife-yrke som ger massor med caching i plånboken. Det är inte ett tacksamt jobb, eftersom det finns ett helt samhälle med ”jag vet allt för jag har gått i skolan”-förståsigpåare där ute som lägger sig i ens arbete. Jag gillar ju att arbeta med barn, vilket är en grundförutsättning. Och jag gillar språk, det är kul. Ja, och sen då? Det känns lite ihåligt, det måste ligga något mer bakom.

Nu när jag funderat över det ännu mer, eftersom mina planer på att bli specialpedagog blommade upp efter att ha legat skymd bakom förskollärarejobbet ett tag nu, så vet jag varför jag vill jobba med det här. Nu vet jag varför jag liksom en gång då när jag var ”liten” (nåja, 14-15 år i alla fall) bestämde mig för att bli lärare, med en specialinriktning på barn med inlärningssvårigheter. Det är för att det räcker nu. Jag har fått nog. Idag är det en allmän uppfattning att barn/ungdomar/vuxna som har svårt med att lära sig stava, eller som inte riktigt kan sitta still, eller som inte tycker att skolan är det ställe de helst vill vara på, är en slags andrasortering. Det finns liksom någon slags inställning som gör att vi anser de ”lässmarta” vara bättre människor är de som till exempel fungerar bättre ihop med praktik än teori. Se på gymnasiet, det är ju och har länge varit naturvetenskapliga programmet som anses som det bästa. Efter det har samhällsprogrammet sin plats. Det är där de som ska bli något i livet går. Fordon och Bygg anses vara det ställe där drägget hamnar, de som inte kom in någon annanstans. VAFAN!

Jag vet att det ser ut så ute i det ”vuxna” samhället också. Där skiljer man också på folk och folk. Men skolan är en plats som ska vara en frizon från dom här förbannade fördomarna. Jag är så trött på att höra att det är barnen som är problemen. Fatta någon gång att det är skolans organisation som är fel upplagd om något inte fungerar. Hur kan en enskild individ med känslor, kompetenser och tankar vara fel? Det måste ju vara systemet som har ett fel, som inte klarar av att anpassas efter att människor är olika.

Det finns liksom massor med lärare som rent ut säger till elever att de är dumma i huvudet. Jag härsknar alltså. Vad har en lärare för rätt att bestämma vilka kvaliteter som är bättre än andra? När man har en sådan roll i ett barns liv måste man väl i alla fall lära dem att de är bra, oavsett om det är i matte, biologi eller idrott de har sin styrka? Man måste lära dem att de är bra, även om de inte får det att fungera i skolan. Jag fattar inte hur det kan tillåtas att elever går flera i år i skolan och känner sig dumma, och värdelösa. Det är fan inte klokt.

Därför ska jag bli lärare. Jag ska se till att, om nu inte alla, en del elever går igenom sin skoltid och vet att de kan, vet att de är värdefulla. Alla är vi en del av ett väldigt stort pussel. Om några bitar fattas är det liksom inget fint pussel. Vem har sagt att bara mittenbitarna räcker, sen är pusslet klart? Nej. Skärpning gott folk. Var lite mer öppna, och låt människor bli uppskattade för de kvaliteter som de har, istället för att bli dömda för de dem inte har!