LINNSALABIM

Söndag. Igen. Jag fattar inte vart dagarna tar vägen. Men det gör ingenting att de går fort, då är det snart jul!

Min helg har varit väldigt skön faktiskt. Jag har bara tagit det lugnt. Städade visserligen hela lägenheten grundligt igår, men med tanke på att det tog mej hela dagen så innebär det ju att jag inte stressade ihjäl mig direkt. Idag så skulle jag plugga. Men... jag är tydligen inte så motiverad. Har en ytterst tung bok att läsa tills på onsdag, och helst hinna skriva lite om. 200 sidor som jag hade tänkt plöja idag. Av någon anledning har jag bara läst 30 s. och nu är klockan lite över tre. Allting annat lockar mycket mer. Till exempel gitarren, eller reklambladen, eller tapeten. Ungefär så är det idag. Men  vad gööör de da?

En kraftansträngning denna helg har också varit att försöka förtränga vad som pågick på Gotland igår. Jag pratar ju såklart om GGN. En händelse som slåss om topplaceringen på årets roligaste. För faktiskt, att vandra runt i en jättestor skog och få lera på skorna och frysa om fingrarna för att titta på tusentals offroadåkande dårar är jävligt kul. Trots att jag (och Marie) ifjol gick vilse så det sjöng om det och nästan inte hittade bilen när vi skulle hem, så ville jag gärna dit i år igen. GGN har varit en sak jag växt upp med. Från liten palt när jag inte kommer ihåg det, tills jag blev lite äldre och en riktigt pain där i skogen som tjatade om att åka hem, för att något år senare tillbringa varenda GGN hemma hos farmor, till att helt enkelt komma att älska tillställningen. Speciellt.


Och nu följer ett meddelande till Pagoden fastigheter; MEN FÖR FAN! Jag fryser. Ta och dra på värmen lite jäkla snålskallar.

Vad handlar den så spännande rubriken om då tro? Min första kärlek såklart. Den allra första bilen jag köpte (som jag fick lov att köra...). GOFFAN!

Den var som min högra arm. Men sen fick jag ju nys om en oemotståndlig Capri till världens pangpris och var tvungen att sälja min 'på-två-hjul-i-rondellerna-pärla'. Det var sorgligt. Men vad som är ännu mer sorgligt är att min pappa såg den i somras. Med smala hjul(!), och som om inte det vore nog. Med tackräcke(!!!!). Någon har dödat Goffans raggarkraft. Det gör lite ont i mig.

Vilken nostalgiblogg det här blev då.

http://www.aftonbladet.se/vss/mode/story/0,2789,888181,00.html
Jag måste uttrycka min frustration över kvällstidningarnas modeexperter. Jag blir lika irriterad varje gång jag får syn på Aftonbladet Sofi Fahrman och Expressens ex Ebba von Sydow. Vilka jävla pappskallar. Alla deras reportage går ut på (eller gick ut på i Slebbas fall) vad de har gjort, vad de har har och vad de kan köpa för sina höga löner. Jag unnar dem visst att ha märkesgrejer om de nu vill ha det. Men det som stör mig är att de verkar tro att alla kan köpa ett par jeans för 4000 pix bara sådär. Det är så orealistiskt. *mutter och gnäll*. Och att Ebba von Sydow hamnat som chefredaktör för Veckorevyn som läses av tusentals unga tjejer är otäckt. Hela hennes image går ju ut på att hon är bättre än alla andra för att hon har råd med Gucciväskor och dyra läppstift. Inte något jag tycker att barn/ungdomar ska lära sig. Blörk. Tacka vet jag Emma Hamberg, som var chefredaktör på min Veckorevyn-tid i tonåren. Hon är smart som fan.